.
Ibland är livet som en enda stor berg och dalbana.
Man åker i långsamt tempo framåt och kan inte vänta på att tempot ska öka för att sedan resa upp mot skyarna.
Magen börjar pirra och man känner att man snart är där.
Väl där uppe känns allt perfekt,allt står stilla och man är lycklig i nuet.
Men just som tanken passerar ens huvud så faller man åter igen ner i ett hål så djupt,
att man ställer sig frågan om dom där sekunderna av lycka, är värt att ta sig upp för igen.
Och om den personen, som alltid delade ens vagn i denna berg och dalbana sviker,
vill man då ändå försöka att åter igen få uppleva samma rus,
eller är det helt enkelt så pass meningslöst att man lika gärna kan hoppa av?
jag befinner mig i exakt samma situation. vafan ska man göra? i hate this
Tråkigt att höra! Svårt att säga vad man/du kan göra, eftersom allas situationer är olika. Men oavsett vad man är deppig över är det bäst att försöka se framåt, och hoppas på att ens öde väntas bli bättre än det som för tillfället gör en deppig.
Keep your head up!:)
Man väljer alltid att åka igen. Ävenom man i förväg vet vilka känslor som väntar... Skillnaden mellan verkligheten, det riktiga livet och berg och dalbanan är att när man åker en berg och dalbana så varar känslorna i sekunder, medans i det verkliga så tar det upp till år. Du väljer att åka om samma karusell för du känner dig trygg på nåt sätt.
är de slut mellan dig och din pojkvän?
hehe jo det är sant, finner man trygghet är det lätt att man håller fast vid den:)
Nej
